Döden i livet med Victoria

Vilka balla lampor!

Här vid St Botvids begravningsplats i Huddinge gömde sig ett ganska stort kapell. Inte så tokigt, tycker jag, i sin renhet. Och mäktiga lampor som leder en fram.

Idag akt med urna här.

Den här gamla målningen inne i Täby kyrka inspirerade visst Ingmar Bergman till Det sjunde inseglet.
Jag kanske borde se den?

Den andra bilden visar lite samma sak, tycker jag.

Döden är ständigt närvarande, därför kan vi leva fullt ut nu. Det gäller bara att komma ihåg det.

Texten i psalmen Blott en dag hjälper till med det.

Vackert golv i Norra kapellet, eller hur?

Det här är en av de vackraste fenomenen under begravningen. Jag blir så varm i hjärtat och får hopp om livet. ❤️

Begravningsblommor kan se olika ut.

Teckningar från barnbarnen till morfar ❤️
Och så fint med blå kista!

Idag officiant igen - för blygsamma tredje gången.
Men jag gör det så gärna igen.

Begravningsgästerna fick återupplivade minnen, några tårar och något litet skratt.
Det är mitt sätt att beröra 🖤❤️

En röst åt döden är en röst åt livet.

Är det här nåt för dig och de runt dig?

Jag tycker att det inte är så dumt. Men jag känner folk som säger ”Det får ni göra, det blir en bra övning för er.”

Paret Feuk dödsparar för barnens skull: ”Viktigt att inte stå handfallen”

Bara vackert.
Döden är ljus.

Kunde varit min mamma.
Men det var någon annans.

Och så får alla pappor kärlek också.
Här är det svårt att hålla tillbaka tårarna 😢❤️

Tack, alla mammor, som gett oss livet ❤️

HUR FÖRHÅLLER DU DIG TILL DÖDEN?

I helgen var jag på konfirmationsgudstjänst. Prästen berättade att de hade talat om bl a hur man förhåller sig till döden.
Idag på begravningsgudstjänsten sa prästen i förbönen: Lär oss att leva för de levande den tid vi har kvar.

Så låt mig ge en påminnelse till dig och mig om att leva livet. Gör det! Lev! Säg det du vill säga. Meditera mer. Gör nåt tokigt idag! Lek mer!

Det är vår skyldighet till inte bara de som inte längre är här utan de som är kvar. Och dig själv ❤️

Gråt ej vid min grav,
Jag finns ej där
jag finns i solens spegelblänk på havet
Jag finns i vindens lek över sädesfälten
jag finns i höstens stilla regn
Jag finns i vintergatans stjärnehär
Och när du i tidig morgon
väcks av fågelkvitter
är det min röst du hör

Den här dikten kommer att läsas när den här varelsen Victoria är klar här på jorden. Den summerar min uppfattning och min upplevelse.

Jag kan såklart inte undgå att ta med Björn Nattiko Lindeblad här - en röst som fysiskt upphört men som kommer höras länge och ner på djupet.

Jag vet inte vem som översatt dikten. Originalet på engelska av Mary Elizabeth Frye bör också med.

Do not stand at my grave and weep,
I am not there; I do not sleep.
I am a thousand winds that blow,
I am the diamond glints on snow,
I am the sunlight on ripened grain,
I am the gentle autumn rain.
When you awaken in the morning’s hush
I am the swift uplifting rush
Of quiet birds in circled flight.
I am the soft stars that shine at night.
Do not stand at my grave and cry,
I am not there; I did not die.

Hennes son fick en discograv Gravstenar har ofta varit grå fyrkanter, men runt om i landet börjar det nu dyka upp allt fler personligt designade gravstenar. Carolina Jernbergs son Noel fick en gravsten som ser ut som en discokula. – Han kunde inte sitta i sitt rum och leka om inte discolampan var på, säger hon.

OM ATT STOPPA OM

Svepning är när man klär på den avlidne i en svepdräkt, ungefär som en finare nattskjorta, vit med krage och manschett, och sen bäddar man ner den avlidne i kistan med täcke, madrass och kudde.

Jag läser facklitteratur om mitt yrke. Under kapitlet om kistläggning och svepning säger en som kistlägger så fint att:

"...det finaste med mitt yrke, det är när jag sveper. Jag känner sån kärlek då. Har du barn? Du vet när man går in till dem på kvällen och de har sparkat av sig täcket och man stoppar om dem. Det är omvårdnad, det är kärlek, det är omtanke. Det känner jag alltid när jag sveper. Jag känner: Du är omhändertagen, din kropp."

Jag har varit med vid såna här tillfällen men det är inget jag gör normalt. Jag ska medge att det känns lite svårt. Men nästa gång kommer jag välja den här inställningen. Det är så vackert beskrivet. Den avlidne märker (juväl) ingen skillnad.
Men det är vördnad inför döden, hedrande för den avlidnes liv och personens sista resa i kroppen.

Särskilt fint blir det när anhöriga har valt ut kläder som den avlidne ska ha, då kommer omtanken även därifrån.

Gott humör!

Kan man bli på gott humör för en begravning?

Det låter ju jättekonstigt.

Det händer ju inte där och då förstås.

Men idag var jag på en jobbig en - ung tjej, självmord.

Och efteråt känner jag mig så levande, så tacksam. Det är så det är med det här jobbet: kontrasten blir att jag känner mig så rik. Jag har ju allt!

Om du som läser detta är en del av min familj: tack för dig ❣️

Om du är min vän: ❣️

Om du är min kollega: ❣️

Om du är en främling: ❣️

Om du är planeten: ❣️

Vackert om att stanna upp, även när någon dött.

✨Expected Death ~ When someone dies, the first thing to do is nothing. Don't run out and call the nurse. Don't pick up the phone. Take a deep breath and be present to the magnitude of the moment.

There's a grace to being at the bedside of someone you love as they make their transition out of this world. At the moment they take their last breath, there's an incredible sacredness in the space. The veil between the worlds opens.

We're so unprepared and untrained in how to deal with death that sometimes a kind of panic response kicks in. "They're dead!"

We knew they were going to die, so their being dead is not a surprise. It's not a problem to be solved. It's very sad, but it's not cause to panic.

If anything, their death is cause to take a deep breath, to stop, and be really present to what's happening. If you're at home, maybe put on the kettle and make a cup of tea.

Sit at the bedside and just be present to the experience in the room. What's happening for you? What might be happening for them? What other presences are here that might be supporting them on their way? Tune into all the beauty and magic.

Pausing gives your soul a chance to adjust, because no matter how prepared we are, a death is still a shock. If we kick right into "do" mode, and call 911, or call the hospice, we never get a chance to absorb the enormity of the event.

Give yourself five minutes or 10 minutes, or 15 minutes just to be. You'll never get that time back again if you don't take it now.

After that, do the smallest thing you can. Call the one person who needs to be called. Engage whatever systems need to be engaged, but engage them at the very most minimal level. Move really, really, really, slowly, because this is a period where it's easy for body and soul to get separated.

Our bodies can gallop forwards, but sometimes our souls haven't caught up. If you have an opportunity to be quiet and be present, take it. Accept and acclimatize and adjust to what's happening. Then, as the train starts rolling, and all the things that happen after a death kick in, you'll be better prepared.

You won't get a chance to catch your breath later on. You need to do it now.

Being present in the moments after death is an incredible gift to yourself, it's a gift to the people you're with, and it's a gift to the person who's just died. They're just a hair's breadth away. They're just starting their new journey in the world without a body. If you keep a calm space around their body, and in the room, they're launched in a more beautiful way. It's a service to both sides of the veil.

Credit for the beautiful words ~ Sarah Kerr, Ritual Healing Practitioner and Death Doula , Death doula
Her original video link is here ~ https://www.youtube.com/watch?v=Q7mG0ZAym0w

Beautiful art by Columbus Community Deathcare
Always With Love

Idag har jag gråtit på jobbet igen.

Det har jag gjort många gånger förut men den här gången var det annorlunda. För den här gången följde jag mönstret som jag så ofta ser hos anhöriga: efter dödsfallet går de in i nån sorts doing mode och ska ”fixa” begravningen och allt praktiskt. Och min reaktion har alltid varit ”Men hallå! Var är sorgen?”
Jag ser den inte så ofta.

I förrgår träffade jag lilla familjen S: mamma, pappa och en tvååring. De kom till mig för att deras fyraårige son och storebror precis gått bort.
Det var mycket som skulle fixas på kort tid, såpass att jag sa att vi nog inte hinner med. Han skulle få ha sina egna kläder och leksaker i kistan, en präst skulle välsigna kroppen och han skulle kremeras och askan skulle komma i urnan - inom tre dagar. För på fjärde dagen skulle de ha ceremoni för att sedan direkt åka utomlands (för att få komma bort, få en chans till återhämtning efter ett grymt halvår av hopp och förtvivlan). Det är mycket kort tid, för det är många personer involverade och mycket som ska klaffa.

Ställd inför uppgiften gick jag direkt själv in i uppgiften i doing mode och tack vare alla iblandade gick det att lösa. Sen, idag när allt var klart, kom känslorna ikapp.

Det är bara fruktansvärt vedervärdigt att försöka sätta sig i känslan att ena veckan sitta på sjukhuset med sitt barn och fortfarande hoppas och nästa vecka hämta honom i en urna.

Den här gången gick jag in i anhörigas sorg, som om den vore min egen.

Vilken ofattbar upplevelse och vilken tid de har framför sig. Önskar jag kunde spola fram tiden för dem.

ANSVAR

Ibland, när jag tycker att utmaningarna vi människor ställs inför - som klimathotet, våldet, bristen på självkärlek - blir för övermäktiga, så tänker jag att när jag dör så slipper jag ta ansvar för planeten och människorna. Då får alla klara sig bäst de vill, jag kan i alla fall inte göra mer.

Då kan jag känna mig lättad, som att döden är en befrielse.

Det är också lite själviskt. Jag kan bli väldigt passiv och likgiltig, ”Ja, ja - vi ska ändå dö.”

Jag är inte modstulen eller nere. Mer på ett sätt i samklang med det som är.

Det blir förstås jobbigt att komma tillbaka. Om man nu tror på det.

Så vackert om jordens och våra farkosters gemensamma kretslopp ❤️

Dikten är vald av anhöriga att lägga in i programmet till begravningen.

”En gång skall du vara en av dem
som levat för länge sedan.
Jorden skall minnas dig
så som den minns gräset och skogarna.
Så som myllan minns det multnade lövet,
och så som bergen minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig – såsom havet.”

TILLIT

Den här dikten hörde jag idag i Solna kyrka. Så fin - och passar så fint på begravning.
Skriven av Magdalena ljunggren, kyrkoherde i Vällingby församling.

Håll min hand i vinden
och när jag vilsen är.

Håll min hand i livet
så att natten bär.

Håll min hand i dimman
så att jag går rätt.

Håll min hand i fallet
så att det blir lätt.

Släpp min hand i trygghet
om att livet bär,

så jag vet att natten
port till ljuset är,

så jag ser att efter
dimman blir det klart.

Tilliten till dig är
Det vackraste jag har.

DUBBEL GLÄDJE OCH HALV SORG

De flesta tror att folk som kommer på möte för att planera begravning sitter och gråter och att vi rådgivare är omgivna av gråt hela dagarna.

Så klart att det är mer gråt i den här branschen än många andra.
Men faktum är att det är väldigt få som gråter under ett möte eller under de veckor som vi har kontakt. Ibland inte ens under begravningen.

Det kan ju faktiskt vara så att de har bett någon annan närstående ta hand om begravningen för att de upplever sig inte orka.

En del tror att de måste upprätthålla någon sorts fasad, nästan som om de skäms för att de gråter. Jag tror de skärper sig när jag kommer.

Jag vill att de som kommer till mig ska känna tillåtelse att ha alla känslor! Jag hoppas att de känner att jag också finns för att möta dem känslomässigt, var de än är.

Dessa tillstånd är vanliga när jag möter mina kunder:

- likgiltighet (pun not intended)
- uppgivenhet
- energilöshet
- vilsenhet

De allra flesta tror jag är hjälpta av att ha något konkret att göra och lutar sig mot det. Det är alltid någon bland de anhöriga som verkar vilja ta tag i det praktiska.

Men ibland när jag har varit på möte känns det som om jag bara har suttit och fikat med en medmänniska. Och råkat prata om en begravning. Det kan vara att de redan sörjt mycket på grund av en lång tids sjukdom som nu är över. Eller att den avlidna "levt färdigt". Vi har pratat om andra saker och jag blir inbjuden till en del av deras liv. Det är fint.

Och vi skrattar också!
Det är juväl så att delad glädje är dubbel glädje och delad sorg är halv sorg.

💃🏻 Dansa in i döden 💃🏻

"Ni vill veta dödens hemlighet.

Men hur ska ni finna den, om ni ej söker den i livets hjärta?
Vill ni, i sanning, skåda dödens ande,
så öppna era hjärtan för livets sinnliga sida.
I djupet av era förhoppningar och önskningar
ligger er tysta kunskap om det som är hinsides.
Tro era drömmar, ty i dem är evighetens port fördold.

Vad är att dö
annat än att stå naken i vinden och smälta in i solen?
Vad är väl att upphöra att andas annat än
att frigöra andedräkten från dess rolösa vågrörelse
och låta den stiga uppåt och söka Gud, fri från alla hinder?

Då jorden kräver era lemmar
ska ni i sanning dansa."

Ur "Profeten" av Khalil Gibran

Det är så vackert. Och så trösterikt!

Vad är det jag är rädd för med döden?
Det är som jag tidigare skrivit The Big Fomo - att livet fortsätter utan mig. Att skiljas från mina barn och andra kära och detta underbara liv.
Men om jag kan bli vän med tanken att jag inte sitter så hårt ihop med den jordiska upplevelsen av Victoria, utan att jag egentligen är en mycket större del av universum, kommer min död också bli lättare.

Då kan jag dansa in i döden, med ett leende på läpparna 💃🏻 ❤️

(Bild fr goldenstarcode.com)

Sveriges vanligaste begravningspsalm!
Det vittnar den här psalmboken om.

🌷 ”Det blev precis som Pia ville ha det” 🌷

Ännu en vacker begravning är gjord, i all sin enkelhet. Anhöriga blev så nöjda, för den återspeglade den avlidnas liv på ett bra sätt.

Är det viktigt att man får sin begravning som man vill ha det? För vem är det viktigt?

Många skriver ner hur de vill ha det. Jag har själv gjort det. Inte så mycket för att jag ska bestämma utan mer för att hjälpa mina efterlevande. Det är ju faktiskt inte så viktigt för mig personligen när jag ändå inte är där. Eller?

Jag skulle gärna bli jordbegravd, dvs att jag blir begravd hel i kistan och inte kremerad. Och graven ska ligga vid - helst under - ett träd vid Ekerö kyrka.

Det är lite synd att man inte kan boka plats medan man lever!

Nu när jag läser vad jag skrivit så är det helt motsägelsefullt! Om jag vill hjälpa mina efterlevande så ska jag väl skriva nåt i stil med att de ska göra det på enklast möjliga sätt eller vad DE vill, inte jag.

Fast man vill ju hedra den som dött med att följa hans eller hennes vilja. Det står ju dessutom i begravningslagen.

Det här var ju inte lätt.

Är det någon som erfarenhet av det ena eller andra? Kanske inte av ha dött då (det får i så fall bli ett annat inlägg någon annan gång).

😢❤️ Det här är en sån vacker låt att spela på begravning... 😢❤️

Jag vill gärna att den spelas på min egen begravning - som en hälsning till min man Jacob.

Vi har älskat länge nu,
gått genom sorger, genom glädje,
jag och du.
Tid är vackert, men är svårt;
en plötslig längtan kan slå rot
och lätt bli till år.

Ändå har vi aldrig lämnat varann,
aldrig tänkt Det går att leva utan.
Det som fanns, som aldrig nånsin försvann,
alla dar vi glömde bort att njuta.

Ingen annan kan, som du, få tid att stanna,
ingen annan kan få dagar till år.
Fast det känns som hela livet rusar,
följer kärleken där vi två går.

Vi har älskat länge nu
och aldrig önskat annat,
varken jag eller du.
Andra har förlorat allt,
som vi två kunnat,
då det stormat isande kallt.

Ändå har vi aldrig lämnat varann,
aldrig tänkt Det går att leva utan.
Det som fanns, som aldrig nånsin försvann,
alla dar vi glömde bort att njuta.

Ingen annan kan, som du, få tid att stanna,
ingen annan kan få dagar till år.
Fast det känns som hela livet rusar,
följer kärleken där vi två går.

Vi har älskat länge nu Åsa Jinder · Song · 2016

Titta vilken vacker kistdekoration! ❣️

Fagernäs trädgård har gjort den.